Möja

Möja, som består av Stora Möja och Södermöja och öarna omkring, är ett levande skärgårdssamhälle med nästan samma service som i storstan fast allt är i miniformat. Möja ligger längst ut i havsbandet med ytterskärgårdens unika natur inom räckhåll.

Skärgården kring Storö-Bockö-Lökaö kallas med ett gemensamt namn för Möjareservatet. Detta är ett av de mest besökta områdena för båtfolket.

Stora Möja är med sina fina landsvägar en utmärkt cykel- och promenadö med bra väg från norr till söder.

Möjas stränder är relativt otillgängliga och lämpar sig mindre bra för bad, det finns inga iordningsställda badplatser på ön. Men det finns möjligheter till klippbad på både väst och östsidan av ön. Se karta hos Turistboden.

Här finns ingen asfalt och man kan inte ta sig hit med bil men har du rörelsehinder finns taxi på ön. Hem kan du åka från vilken som helst av Möjas sex ångbåtsbryggor.

Möjaborna har varit mer obenägna att sälja ut tomter och hus till sommargäster än skärgårdsbefolkningen på många andra öar. Detta har bidragit till den genuina karaktären på hus och sjöbodar, de flesta samlade i de unika fem små byarna: Berg, Löka, Ramsmora, Långvik och Hamn.

Det finns ca 250 bofasta på ön. På sommaren mångdubblas befolkningen och många av de bofasta arbetar då med servicearbeten av olika slag. Vintertid arbetar man med annat, exempelvis hantverksyrken, telekommunikation och inom skolan eller affären som är de största arbetsgivarna. Öns skola har undervisning för grundskolans alla klasser. Där finns även förskola.

Du som vistas på Möja ska känna dig välkommen. Tänk på att ditt besök sker på naturens och kulturlandskapets villkor. Var rädd om ön och lämna den i det skick du själv vill finna den nästa gång du kommer hit.

 

Möja förr i världen

Bofast befolkning har funnits på Möja sedan vikingatiden. På 1200-talet kallades ön Myghi i Kung Valdemars seglingsbeskrivning. Möja finns också omnämnt i en jordebok från 1543, då fanns det elva gårdar fördelade på byarna Berg, Löka, Ramsmora och Långvik samt Södermöja.

Hela ön blev nedbränd 1719 vid de så kallade rysshärjningarna. Det enda huset som klarade sig var det lilla kapellet i Berg. Kapellet revs och år 1768 byggdes den nuvarande kyrkan upp på ungefär samma plats. Kyrkan har sedan dess byggts om och fick sitt nuvarande utseende under 1800-talet.

Fisket var den dominerande inkomstkällan, och fisken roddes till Stockholms marknader när det var öppet vatten. Vintertid kunde frakterna ske med häst och vagn på isen. Fisket var huvudnäring fram till 1980-talet, då avtog det snabbt och idag finns endast en fiskare kvar.

Tidigare fanns också stora jordgubbsodlingar och Möjajordgubbarna var vida kända. Idag finns ingen som odlar kommersiellt längre, men man ser på många håll öppna ängar som tidigare varit jordgubbsåkrar. Det är denna del av skärgården som genom åren skildrats av konstnärer som Roland Svensson; författaren, vissångaren, tonsättaren och målaren Evert Taube hämtade inspiration på det numera nedlagda Pensionat Strandvik på Södermöja när han skrev sin kända visa Det går en dans på Sunnanö. Jules Sylvain, som bl a komponerat många gamla schlagers som Dansen går på alla bryggorna och Med en enkel tulipan, bodde många somrar på Byholmen innan han flyttade till sydligare breddgrader och blev bananodlare (det säger i alla fall ryktet).

Välkommen till Möja!